Göteborgs­andan

Det senaste förslaget för att förnya evenemangsområdet förutsätter att vi göteborgare ska slumpa bort vår viktigaste naturresurs. Men vad staden behöver är en ny strategi – inte en Göteborgsanda 2.0, skriver Rickard Stark och Fredrik Hansson i GP.

Just när vi trodde att tiden för de gamla tröstlösa konsortiemodellerna som byggt en sovstad på norra Älvstranden var över, fick vi häromdagen en påminnelse om hur illa det kan gå när de stora aktörerna sätter agendan.

I förra veckan presenterade nämligen ett konsortium av byggherrar och arkitektföretag sitt förslag för evenemangsområdet i Göteborg. Kontentan i förslaget är att kommunen ska skänka bort 500 000 kvadratmeter byggbar mark mellan Ullevi och Scandinavium. I utbyte lovar byggherrarna nya arenor till staden, ”gratis”. På 1600-talet köpte holländarna Manhattan av urbefolkningen för motsvarande 24 dollar. Om kommunen går på kolonisatörernas förslag förlorar skattebetalarna hela värdeutvecklingen och ger bort det som är en av skattebetalarnas största potentiella intäkter.

Att sälja oförädlad mark är inget annat än klassisk u-landsekonomi. Naturresursen säljs billigt, och förädlas av någon annan som plockar hem stora vinster när markens värde har mångfaldigats. Vi tycker att göteborgarna är värda något bättre. Konkurrensutsätt arenorna som ska byggas och sälj marken i en öppen process efter färdigställd detaljplan. Det finns redan ett välkänt begrepp för detta i ett modernt samhälle: marknadsekonomi. Vi uppmanar därför invånare och politiker att se bakom de tjusiga fasaderna. Genom att förädla marken innan försäljning kan värdet på de gemensamma tillgångarna öka exponentiellt – miljardbelopp skulle kunna tillfalla samhället.

I Sverige äger kommunerna större delen av den utvecklingsbara marken. I Göteborg är den siffran runt 50 procent. Detta ger oss unika möjligheter jämfört med andra länder att bygga fantastiska städer eftersom vi själva kan bestämma vad som ska byggas, hur och av vem. Men kommunen fortsätter att sälja ut marken oförädlad i tidiga optionsaffärer och missar därmed chansen till såväl intäkter som en bra kvalitet på stads- och bostadsbyggandet.

Så här har det fungerat under flera decennier nu – och frågan är: vilka riktigt bra stadsdelar har vi skapat de senaste 50 åren? Hur många dagisplatser förlorar vi på att slumpa bort oförädlad mark?

Det är inte konstigt att börsnoterade företag i det byggindustriella komplexet driver på utvecklingen, det är affärsdrivande bolag med legitima vinstintressen. Men politiker, tjänstemän och andra med ambition att bidra till ett gott samhälle, borde inte så lättvindigt bidra till u-landsekonomin.

Vi vet att det går att komma längre genom att utmana marknaden med ett ökat kravställande och genom att låta fler aktörer vara med och bygga. I området Vallastaden i Linköping har vi utvecklat en ny modell för samhällsbyggnad efter tysk förebild som förändrar spelplanen för stadsutveckling. De tre viktigaste principerna är:

1. Dela in marken i små och stora fastigheter. En småskalig fastighetsindelning gör det möjligt för fler aktörer att bygga med äkta blandning sida vid sida. Fler aktörer behövs för en sund marknad, vilket bekräftas i Konkurrensverkets rapport ”Bättre konkurrens i bostadsbyggandet?” 2015:4

2. Gör färdigt detaljplanen för en tät, grön och blandad kvartersstad först. Precis som tidigare i Sverige och på olika håll i Tyskland ska detaljplanen färdigställas innan marken säljs. Färre inblandade aktörer kortar dessutom planprocessen. Kompetensen finns redan hos kommunen.

3. Sätt ett fast pris på marken och låt aktörer konkurrera om kvaliteter. I Vallastaden är markpriset fast. Marktilldelningen baseras på utfästelser som är formulerade för att skapa blandning och ökad kvalitet. Byggherrarna tävlar anonymt och den med flest poäng får köpa marken. Här handlar det inte om att ge rabatt, utan om när i processen avgifterna tas ut.

Vi föreslår att Göteborgs stad börjar med Scandinavium. Konkurrensutsätt projektet med anbud och tydliga förutsättningar, färdigutrett och klart. Referenser finns i Köln med Lanxess arena eller Accor i Paris. Arenan i Köln såldes 2015 med miljardvinst för den tidigare ägaren – en arena kan alltså vara en oerhört god affär för den som utvecklar. Därefter, detaljplanera Valhalla IP och sälj sedan i etapper där kvalitet premieras i markanvisningen, med tydliga ramverk för aktörerna.

Det nygamla konsortiet vill få det att framstå som att staden inte har något val och Göteborgs tillväxt står på spel. Oavsett vad man anser om arenans betydelse så ska vi inte ge bort mark till ett konsortium vars bästa referens är Kvillestaden. Om målbilden är en levande och varierad stad krävs en stor blandning av aktörer. Det är så vi skapar den typ av stadsdelar som vi älskar – både i Göteborg och i resten av världen. Vi behöver en ny strategi, inte Göteborgsandan 2.0.