Långläsning om Okidoki i GP:s helg­magasin

De flesta göteborgare har nog besökt en miljö eller restaurang som Rickard Stark och Fredrik Hansson ligger bakom. Tillsammans driver de Okidoki Arkitekter som tillhör uppstickarna bland arkitektkontoren i stan. Deras önskan är att vi börjar prata om vad som är vackert igen.

Text: Ellinor Thunberg  Foto: Per Kårehed
PUBLICERAD I TVÅ DAGAR 13 februari 2021

Under året som gått har de sjösatt en flytande restaurang, förvandlat ett gammalt stall till en italiensk piazza, färdigställt ett kolsvart lägenhetshus i Majorna och invigt 170 hyresrätter med lägre hyra i Högsbo. Men på Okidoki Arkitekters kontor i Korsettfabriken vid Skanstorget är det ovanligt stilla.

– Det finns kaffe men jag tror inte vi har någon mjölk, säger Rickard Stark och stannar upp i det bleka ljuset från ett tomt kylskåp.

De vanliga leveranserna är pausade och ett år in i pandemin jobbar de flesta medarbetarna hemifrån.

Okidoki Arkitekter flyttade till Korsettfabriken när de 2013 växte ur sina gamla lokaler på Korsgatan. De välvda fabriksfönstren och den höga takhöjden skvallrar om lokalens industriella förflutna – under 1900-talets första hälft syddes här korsetter. Betonggolvet är kalt, så när som på några färgglada mattor som skapar öar med udda sittgrupper i den öppna lokalen. En stor trappa av plywood ger ännu en yta för häng och samtal – och skrivborden, även de av plywoodskivor, står i två långa rader i mitten av kontoret.

– Det är ganska proggigt här. Där borta står några gamla fåtöljer från en replokal. Ibland skulle jag vilja ha ett glänsande business-kontor med små chokladbitar, precis som på ett advokatkontor, säger Rickard Stark och sneglar på kollegan och parhästen Fredrik Hansson.

I 15 år har de arbetat för att göra arkitekturen i Göteborg – och Sverige – bättre, snyggare och roligare. De träffades genom gemensamma vänner och bestämde sig för att starta Okidoki Arkitekter utan att ha arbetat på ett arkitektkontor tidigare.

– Jag drivs mycket av samhällsfrågor och det faktum att den byggda miljön påverkar alla. Den går inte att undvika, man kan vara omedveten och bygga något men det påverkar ändå. Man måste ha koll på politik och idéhistoria, säger Fredrik Hansson.

Duon beskriver sig som arbetare. De har en gedigen kärlek till snickeri, byggande, hantverk och byggnadsvård, men ingen av dem har läst klart Chalmers fem­åriga arkitektutbildning. Dessutom har de ett stort musik­intresse gemensamt och i arkitekturens värld flätas allt samman.

– Att bygga är den ena grejen som alltid varit kul. Den andra är att spela musik. Så den enda logiska lösningen för mig var att bli arkitekt. Jag ville jobba kreativt och kombinera det med samhällsfrågor och att bygga. Samtidigt kan man få den där kicken som musiken kan ge. Det var det enda vuxenjobbet jag kunde komma på där jag fick de behoven tillgodosedda, säger Rickard Stark.

Hörs i debatten om stadsutveckling
De tar stöd i och finner mod i varandra och den ideo­logiska grund de delar för att våga ifrågasätta och komma med djärva förslag. Att ge sig ut i debatten om stads­utveckling och samhällsbyggande menar de är en naturlig förlängning av yrket. Och de har inga planer på att vara tysta framöver, tvärtom.

– Under de här åren har vi haft tre småbarn var, samtidigt som vi har drivit bolaget. Så att vi inte har hörts mer i debatten är en ren prioriteringsfråga. I framtiden finns kanske mer tid att tycka och bli en ännu starkare röst. Det är lätt och kul att ha åsikter, det är inte många i vår bransch som tycker något, det här är ett tredje ­ansvar som jag tycker att man ska ta om man har möjlighet, säger Rickard Stark.

Samtalet studsar snabbt mellan de två, de fyller i varandras meningar och varvar allvar med skratt. Att våga vara lättsamma är något de tror har varit en framgångsfaktor, som de hoppas ska kunna ge ringar på vattnet i staden.

– Det finns en skapande drivkraft i Göteborg, som kreativ stad med en massa tekniskt kunnande. Men det är som om att man har tappat lusten. Vi hoppas kunna ingjuta mod att ha lite roligt. Annars blir inte slutprodukten särskilt kul, säger Fredrik Hansson.

Okidoki Arkitekter är involverade i en rad stadsutvecklingsprojekt i Göteborg, bland annat i den nya stadsdelen Södra Änggården som är en del av Göteborgs stads satsning Bostad 2021. Här ska 2 500 bostäder färdigställas under de närmsta åren, men även butiker i bottenplan, parker, förskola och skola. Rickard och Fredrik säger sig vilja kämpa mot trist nyproduktion och det de kallar modernistisk rätblocksarkitektur.

– 95 procent av det som byggs i dag är sämre än det någonsin varit förut, rent arkitektoniskt. Det är inte ens kontroversiellt att säga det. Om vi tittar på vanlig bostadsarkitektur så är den fullständigt undermålig. Det är så att man skäms å branschens vägnar när man tittar på alla betongelement målade i hurtiga färger. Det är så deppigt och tråkigt, säger Rickard Stark.

En annan bristande faktor menar de är själva språket, det finns helt enkelt inte rätt verktyg för att prata om det sköna och vackra i arkitekturen längre.

– Man har helt förhandlat bort alla begrepp som handlar om att det ska vara vackert, snyggt och härligt. Tjusigt! Alla superlativ för det som alla egentligen bryr sig om, nämligen hur fan det ska se ut! De begreppen ­existerar inte i arkitekturbranschen i dag överhuvud­taget.

Fredrik Hansson nickar instämmande och summerar sin ståndpunkt med en liknelse.

– Om du går på restaurang så bryr du dig om hur det smakar, hur det ser ut och vad du får för känsla. Det är egentligen skit samma hur någon rent tekniskt har friterat den där pankogrejen eller vad bakgrunden till den är. Antingen är det gott eller så är det äckligt. Men om vi i vår bransch inte ens pratar om begrepp som skönhet, så är det svårt att prestera det.

I kontorets många restaurangprojekt finns en ständig närhet till hantverket. Som i fallet med den nya restaurangen Tavolo i Artilleristallarna, där konstnären Peter Apelgren har skapat ett gigantiskt hästhuvud och det har funnits ett nära samarbete med bildhuggare, dekorationsmålare, möbelsnickare och skulptörer för att skapa en plats som för tankarna till en solig italiensk piazza.

– Det som slår mig i den här miljön är att så här kan man så klart göra även i bostadsarkitektur, det går att göra den mer hantverksmässig i kombination med ny teknologi, säger Fredrik Hansson.

Vad vill ni se mer av i Göteborg?
Fredrik: – Jag vill se mer av att man har idéer, följer de kommunala styrdokument som finns och genomför dem. Om man jämför med Köpenhamn så har de bad överallt, de har flytande öar och skolor på taken. De bygger hur mycket som helst. Kvalitativt. De har ett nybyggt kanalsystem så du kan åka båt in till din lägenhet. De har lyckats genomföra spännande idéer och det handlar mycket om att vara tydlig rent politiskt och om vad man vill med staden. Saker händer inte bara, planering är att bestämma utifrån en vision om ett samhälle.

Rickard: – En konkret sak jag skulle vilja se är röd asfalt på alla cykelbanor. Det finns en trafikkonflikt, man lägger om hela mobiliteten och hur man ser på bilen. Folk har inga problem med bilen, den kan ta hur mycket plats som helst. Ingen skulle få för sig att gå rakt ut i en bilgata, men däremot kan man kryssa och gå mitt i cykel­banan… Det finns ingen disciplin. En enkel lösning är röd asfalt överallt. Men i stället gör man lite allmänt konstiga och tokiga varianter på parkerings­lösningar för cyklar.

Hur då tokiga?
Rickard: – Här borta står en svamp! Den kostar 500 000 kronor och här kan du, om du gått en utbildning först, kanske hänga in din cykel. Det tar lika mycket plats som att ställa den vid en stolpe. Och här borta hade vi en tävling, så här ska vi bygga ett torn! Men vem orkar gå in där? Och den värsta saken som toppar allt och som är mitt största hatobjekt, har du sett det här Fredrik?

Rickard ställer sig upp och låtsas cykla genom rummet. När han kommer till ett fiktivt rödljus vilar foten på en ny sorts fotstöd som siktats i Göteborg. Han är irriterad.

– Alltså jag cyklar, jag behöver väl inte ställa min fot på ett stöd vid rödljuset? Vad är det för konstiga symbol­handlingar? Tokiga svampar och de där konstiga grejerna som ser ut som en bil!

Fredrik: – Precis! Sluta med alla löjliga symbolfrågor och gör något konkret. Vi tar ett beslut och prioriterar cykeln före bilen i all planering. Punkt. Alla följer det. Skit i cykeltorn och svampar.

Har ni någon favoritplats?
Fredrik: – Jag trivs vid Mariaplan i Kungsladugård. Jag bor i närheten och där finns allt som jag uppskattar i staden. Det finns en fiskhandel, en charkbutik och vackra hus som är väl omhändertagna. Det finns lekplatser, det finns en plaskdamm. Det är en väldigt bra förebild för något man vill planera för. Det går spårvagnar och man kan snabbt åka till stan eller vart man vill. Det är jättebra. Det är bara att multiplicera det.

Rickard: – I stort sett alla gamla stadsdelar är trevligare, det är knappt kontroversiellt att säga. Det är så uppenbart mycket bättre än i de senmodernistiska planerade miljöerna.

Fredrik: – Men det är ju inte så att Mariaplan bara uppstod, man hade kunskap och en tanke om hur många lokaler i bottenplan som funkar och hur man gör torg och platser. Det är ett ganska basic recept och kunskapen finns, men den används inte.

Rickard: – En av de härligaste platserna i Göteborg är Liseberg. Det är en väldigt bra plats. Alla känslor man känner när det är deppigt, kyligt och blåsigt … Ja, ­känslan är tvärtom på Liseberg. Det är en privatiserad miljö, men jag tycker det är riktigt gott där. Det är fint, tätt och nära och rikt på upplevelser.

Var trivs ni inte lika bra?
Rickard: – Jag känner mig alltid vilsen i den modernistiska förortsplaneringen från 1960-talet, den är helt omänsklig. Den är inte gjord för människor. Det är något med ödsligheten, skalan … Det är inga människor någonstans och bara hårda material. Man känner sig liten och utsatt.

Fredrik: – Man känner sig inte betydelsefull i en så ­generisk miljö, man känner sig som en kugge i en ­maskin. Och det var väl det som präglade hela planeringen, hur man såg på människor och arkitektur då.

Rickard: – Man kan argumentera hit och dit, men det bor fortfarande inte en enda arkitekt i förortslådorna. De bor på helt andra sätt. Så det är någon annan som ska delta i den här speciella teatern och det tycker jag är så dåligt. Jag tycker att man måste få kritisera strukturen och säga att det är en ogästvänlig miljö. Ett 13 våningar högt skivhus tycker kanske inte ens de som bor där är asgött. Där tror jag det finns en låsning. Man måste få vara saklig: Det finns bättre och sämre arkitektur. Det finns fulare och finare arkitektur. Det finns vackert och fult och det måste få finnas i paletten med begrepp.

Fredrik: – Om man tar exemplet Kungsladugård igen, så slutar det vid Marklandsgatan. Det är också en deppig plats. Om man tittar i en radie om några hundra meter så är det helt tomt. Det är gräsmattor och trafik i tre plan. Det är som om att kunskapen tog slut där, när man åter började planera efter kriget. För att knyta an till det jag sa om att ha Mariaplan som förebild, så är väl det enkla bara att rulla vidare Kungsladugård ut längs Dag Hammarskjöldsleden. Man behöver inte krångla till det.

Vad vill ni se i Göteborg om 20 år?
Fredrik: – Jag hoppas att man släpper den här perioden med polarisering och käbbel, lyfter frågorna och tar modiga beslut. Så att politiker, tjänstemän, arkitekter, byggherrar och alla som är i samhällsbyggarbranschen kan enas om en tydlig riktning att eftersträva. Nu får vi bita ihop och vara handlingskraftiga både med tanke på miljön och frågor om hur vi skapar det härliga samhället rent socialt. Det är tuffa frågor, men det händer inget om vi inte siktar på målet.

Rickard: – En drömbild hade varit att vissa av förorterna vuxit och blivit ”nya Kungsbacka ”. Som fungerande bysamhällen, med en bykänsla och egen identitet, och att de blir lite mer självförsörjande. Vi behöver också ta ett ordentligt tag för att förbättra arkitekturen. Det är inte bara i Göteborg, men man har byggt väldigt mycket de senaste tio åren och det blir bara fulare och fulare och kvaliteten är också sämre. Det behöver vi skärpa upp!

De beskriver det som att arkitekturbranschen under lång tid har drivits främst av samhällsfrågor och politiskt engagemang – goda drivkrafter i sig – men att det kanske har skett på bekostnad av skönheten. Fredrik Hansson summerar deras mål med att få till balansen mellan social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet och skönhet.

– I alla våra projekt drivs vi av att få till något attraktivt, intressant och vackert. Det är jättebra att ha idéer och ta ställning, men det räcker inte. Alla människor behöver vackra omgivningar, ting och platser.

5-procent-modellen
Men även om de brinner för skönhet, hantverk och detaljer så räcker det inte att ett projekt är snyggt. De har bland annat tagit fram något de kallar ”5-procent-modellen”. Den går ut på att fem procent av lägenheterna i ett hus med bostadsrätter säljs rabatterat till en organisation som arbetar med människor i utsatthet. Ett sådant projekt, som de har utvecklat i samarbete med aktören Bright Living, står snart färdigt i Notuddsparken i Västerås. Där hyr Stadsmissionen ut två lägenheter till nyanlända som får en bostad under sin första tid i Sverige.

– Det är en viktig princip för oss att blanda människor. Vi kan inte förändra att vi har rika och fattiga med arkitektur – men vi kan påverka hur människor träffas. Vi levde själva under en tid när alla gick i samma skola, i småstäder, och den förståelsen som man skapar åt båda håll i en institution som en skola eller i ett lokalsamhälle är jätteviktig, säger Rickard Stark.